Archive for the 'Religion' Category

Den kollektiva skulden

september 2, 2009

I och med den senaste tidens hetsiga diskussion kring Israel, judar och antisemitism har ett antal tankeprocesser satts igång hos mig. Jag har insett hur fantastiskt dålig kunskap jag haft om Israel och judarnas historia, och jag har – efter att ha ägnat historieböcker, tidningsartiklar och blogginlägg alldeles för mycket tid  – insett att det är något som inte riktigt stämmer i hela den här röran.

Låt mig inleda med en korthuggen och förenklad genomgång av området Palestinas historia.

Det tidigaste kända folket där var kanaanéerna, vars civilisation lade grunden till flera idag existerande städer. Sen kom filistéer och hebréer och körde bort dem. Hebréerna (judarna) upprättade kring år 1000 f.Kr. hebreiskt storrike. Josuas bok beskriver hur landet erövrades. Riket delades snabbt i två, Israel och Juda. Femhundra år senare kom babylonierna och lade vantarna på båda dessa. Judarna tvingades till exil i Babylon. Perserna lade strax därefter under sig hela Babylon, under vilkas styre – och religionsfrihet – judarna tilläts återvända till Palestina om de ville eller stanna kvar i Babylon, vilket många gjorde. Detta åtföljdes av att Alexander den store, ett par hundra år senare, lade under sig området, vilket i sin tur följdes av romarnas intåg. Sex-sjuhundra år senare tog muslimska araber över Palestina. På 1600-talet, åter tusen år senare, hamnade det under det Osmanska rikets kontroll.

Arabiska nationalister i Palestina kämpade i början av förra århundradet tillsammans med Storbritannien för att frigöra området från det osmanska väldet. Storbritannien lovade 1915 palestinierna att det skulle bli en oberoende arabisk stat. De erövrade området 1917. Samma år gav den brittiska utrikesministern ett löfte till Chaim Weizmann, som långt senare skulle komma att bli Israels första president, att ett judiskt nationalhem skulle upprättas i Palestina.

Efter första världskriget blev Palestina en internationell zon och ett brittiskt protektorat. Det hade då de senaste två-tretusen åren funnits mellan två och femton procent judar i området (exakt hur stor andel av befolkningen som var judar i området under det hebreiska storriket är för mig oklart). Fler judar flyttade in i området efter första världskriget. De skapade en paramilitär organisation, vilken idag med största sannolikhet skulle ansetts vara en så kallad terroristorganisation, för att slåss mot britter och araber.

Vid andra världskrigets utbrott migrerade allt fler judar till området. 1947 beslutade FN att området skulle delas mellan judar och araber, vilket inte var populärt hos araberna. Då det brittiska mandatet i området upphörde 1948, utropades Israel som en självständig stat. Kringliggande arabiska stater hjälpte palestinierna i ett anfallskrig mot Israel. Israel slog tillbaka och gick vinnande ur striden. Ett stort antal krig mellan Israel och kringliggande länder senare befinner vi oss i detta nu.

Vad vill jag då dra för slutsatser av detta?

Det judiska folket har fram till slutet av första världskriget och Balfourdeklarationen varit en relativt liten och stundtals obefintlig minoritet i området – möjligtvis med undantag för de femhundra år som Israel och Juda existerade – och det enda som stöder att området av hävd är deras är en religiös skrift.

Jag vill dessutom mena att Palestina historiskt inte är jämförbart med kolonier som Australien eller USA, där en ursprungsbefolkning (som i det här fallet då skulle varit judarna) trängts undan, kolonisatörernas befolkning vuxit explosionsartat och den ursprungliga befolkningen plötsligt blivit en minoritet. Jag menar att den judiska befolkningen aldrig varit särskilt närvarande i området, och vid de tillfällen den varit det så är det till följd av att det har varit just judarna som agerat kolonisatörer (missförstå mig rätt här – jag menar självfallet inte att det judiska folket har utgjort en kolonialmakt i ordets moderna betydelse).

Den kollektiva skulden har i frågan Israel/Palestina varit högst uppenbar, i synnerhet efter andra världskriget. Storbritannien agerade efter den då de skrotade sitt löfte till palestinierna och lovade sionisterna ett judiskt hem i Palestina. FN agerade efter den då de godkände delningen av Palestina i två stater.

Vad menar jag med den kollektiva skulden?

Jag avser den kollektiva skuld som hela världen verkar känna till judarna, efter sekel av förföljelse och bespottande, och i synnerhet den skuld som hela världen tycks känna efter Förintelsen.

Den svenska regeringen och riksdagen agerade tydligt enligt teorin om den kollektiva skulden då de – mot den svenska minoritetspråkskommitténs rekommendation – valde att inkludera jiddisch som ett av Sveriges officiella minoritetsspråk.

Det är lätt att anta en proppmätt hållning till det jag skriver, och tycka att jag förminskar judarnas lidande, att jag bagatelliserar den systematiska utrotningen av judar under andra världskriget. Att jag inte förstår den totala utsattheten judarna lider av.

Den är just den proppmättheten som visar exakt det jag vill komma till: judar är inte det enda utsatta folket i världen, eller ens det mest utsatta, även om många gärna vill låta påskina det. Romer, polacker, funktionshindrade och homosexuella hamnade även de i koncentrationslägren. Människor runtom i hela världen har hamnat under kolonialmakternas piskor. Kvinnor lever fortfarande under ett strukturellt patriarkalt förtryck. Homosexuella har förföljts genom alla tider och fortsätter att förföljas.

Med denna proppmätthet i ryggen verkar tydligen det mesta vara kosher. Tusentals år av antisemitism har konstruerat någon slags inbillad ofelbarhet hos Israel. Deras offerstatus har gett dem en slags helgonstatus som i förlängningen gett dem rätt. De har gett sig rätt. Med omvärldens medgivande.

Någon som inte väljer att utnyttja sin offerstatus för att hävda sin rätt, utan i stället använder den för att förstå andras utsatthet är ordförande i Judiska centralrådet, Lena Posner-Körösi. I en undersökning om svenska trossamfunds attityder till vigsel av samkönade par säger hon att ”som judar vet vi vad det innebär att vara utsatta för diskriminering. Då ska vi inte vara de som diskriminerar själva”. Nu är jag förvisso ingen anhängare av den befängda idén att bunta ihop diskriminerade människor till en homogen grupp, och därmed dela upp världen i gott och ont, men det är hursomhelst ett upplyftande uttalande.

Att placera ett helt folk i offerrollen hjälper dem föga. Genom att upprepat likställa judendom med offerstatus hamrar vi in en judisk underordning i folks medvetande.

Det är dags att avskriva skulden nu. Inte för omvärldens skull, utan för judarnas egen.

Reclaim Rosengård for teh win?

augusti 25, 2009

Arrangörerna av spektaklet meddelar på en presskonferens att det var en lyckad tillställning. Intressant att man anser att det är lyckat att vad Motkraft betecknar som meningsmotståndare i själva verket är de människor man utger sig för att representera. Jag skulle snarare kalla det som skedde för en ockupation.

Än mer intressant är hur lite fokus manifestationen/gatufesten faktiskt verkar haft på de faktiska problemen i fråga. Snarare än att behandla bostads- och invandringspolitik så angreps den autonoma anarkistiska rörelsens nemesis, Polisen. Utöver detta angreps fiender som Shell, McDonalds, 7Eleven, Preem, Skånetrafiken, Tandläkarmottagning Rosengårdrosengårdsborna själva och högtiden Ramadan.

Bra jobbat. Det var en sannerligen lyckad tillställning.

Reclaim Rosengård

augusti 23, 2009

I Herrgården i Malmö har Newsec kört flertalet fastigheter i botten. Spaltmeter har skrivits om förfallet. Jag har en vän som bor i ett av problemhusen, och det är ingen höjdare. Newsec är utan tvivel en av Sveriges sämsta fastighetsförvaltare. Utöver detta är Rosengård i stort ett svårt segregerat område. Om det är bra eller dåligt låter jag däremot vara osagt. Större delen av Sverige är segregerat. Alla dessa etniska svenskar, fullständigt avskärmade från allt annat. Det är ett under att landet inte befinner sig i upplösningstillstånd.

Jag önskar att jag kunde säga att Reclaim Rosengård gör en poäng med att det råder stora orättvisor i världen, och slår ett slag för en bättre värld. Dessvärre är det en samling nötter som lagt till sin agenda att använda valfritt offer för att få en ursäkt att kasta sten på polisen.

Det gör mig därför oändligt lycklig att läsa att ett hundratal rosengårdsbor slöt upp för att be trettiotalet inresta aktivister att dra åt helvete. De ville inte se sitt område bli sönderslaget. De ville inte se ett gäng maskerade nittonåringar tillhörande den högljudda dumvänstern tända eld på de bilar som behövs för att forsla folk till jobb och dra in pengar till mat och hyra.

Förnuftet – idiotin: 1 – 0.

Antisemitism, antischmemitism

augusti 21, 2009

Förklara för mig hur en artikel om påstådda israeliska övergrepp mot palestinier har något som helst med antisemitism att göra. Förklara det för mig som om jag vore en fyraåring.

Jag säger inte att det var en bra artikel. Artikeln var spekulativ. Artikeln saknade alla former av belägg för sina påståenden. Artikeln gjorde effektsökande kopplingar mellan Israel och USA såväl explicit (”Rosenbaums matchmaking handlade … om att köpa och sälja njurar från Israel på svarta marknaden”) som implicit (”Allting gick planenligt för den israeliska specialstyrkan. De fimpade cigaretterna, lade ifrån sig Coca-Cola-burkarna och siktade i lugn och ro…”).

Ja, det var väl en ganska meningslös artikel, och dessutom – vem fan inbillar sig att detta inte pågår i alla smutsiga krigszoner runtom i världen? Inget nytt under solen.

Tillåt mig nu reiterera – hur är detta antisemitism?

Om jag hade skrivit om hur människor fått sina organ stulna under folkmordet i Rwanda, hade det betytt att jag ringaktar och smutskastar svarta? Eller afrikaner? Eller hutuer?

Vidare – det kanske är jag som är hopplöst oinsatt i fördomar om judar, men hur kan det komma sig att hela världen plötsligt pratar om den allra vanligaste myten om juden som tömmer icke-judarna på blod? Jag som i min dumhet trodde att den, i västvärlden, vanligaste myten var den om den girige juden som tillsammans med andra judar söker världsherravälde. Men okej. Det är klart att alla som läste Aftonbladet direkt tänkte på det här med åderlåtningen och kände att de ogillar blodtörstande judar när de läste Boströms artikel. Det var effekten av artikeln. Såklart.

När ska Israel och judar sluta se sig själva som offer? När ska resten av världen sluta se dem som offer? Vi kan inte envisas med att peka på förintelsen och säga app-app-app så fort någon har en beef med judar eller israeler. Det är dags att ta av stödhjulen och växa upp nu.

Jag brukar säga att jag önskar att Carl Bildt inte var på fel sida av den politiska skalan, för han är fullständigt lysande, och så även i denna röra. Någon annan jag inte kan få nog av, sen jag nyligen upptäckte henne, är Anna Ekelund, som också uttalat sig i frågan.