Archive for the 'Kultur' Category

Folkhemsromantik och statsfeminism

februari 12, 2010

Ja, det var ju ett tag sedan jag skrev något överhuvudtaget, så en av de debattartiklar jag vill belysa börjar bli lite gråhårig, men det gör den inte mindre intressant.

Alexander Bard och Jan Söderqvist jobbar hårt på att provocera Socialdemokraterna och Folkhemmet.
Tummen upp! Skönt att se någon sticka en kniv i ryggen på Folkhemmet – vårt stolta svenska exempel på elitistiskt toppstyrd, folkföraktande, kollektivistisk likriktning och millimeterrättvisa.

Roland Poirier Martinsson jobbar hårt på att provocera feminister i allmänhet och könsmaktsordningsförsvarare i synnerhet.
Tummen upp! Feminismen har dragit på sig tillräckligt många gula och röda kort för att i mångt och mycket ha diskvalificerat sig själv från debatten. Feministisk teori, eller åtminstone många prominenta feminister, verkar ha glömt att de beskriver verkligheten, inte skapar den. Tiden har kommit då man måste inse att de axiom man byggt sina teorier på inte håller vatten.

Annonser

Runkshow

oktober 14, 2009

Fråga Olle-dokumentären på Kanal 5 handlade idag om offentligt sex.

Tack vare detta fick jag bevittna fyra blekfeta småstadstjejer som beställt hem en runkshow. De hade klätt upp sig, gjort snittar och ställt fram en papperskorg av plast som mannen skulle få komma i. Mycket glamoröst.

Mannen dök upp och tjejerna bänkade sig i de illa matchade sofforna och inväntade föreställningen med öl och tilltugg i högsta hugg. Ut kommer en slöjbeklädd man som klumpigt klär av sig och blottar såväl ölmage som kärleksspjut. Han sätter igång och fyrtiofem sekunder senare kommer han, som efterfrågat, i en vit halvgenomskinlig papperskorg av plast.

Jag vill ha den senaste halvtimmen av mitt liv tillbaka. Eller vill jag det?

Jag vill inte köpa sex

oktober 13, 2009

Centerpartisten Fredrick Federley har lämnat en motion till riksdagen där han föreslår att sexköpslagen och kopplerilagen avskaffas. I en debattartikel i Aftonbladet gav han en kortfattad förklaring till sin motion. Det tog inte lång tid innan Gudrun Schyman och Veronica Palm gick till motattack. Ida Gabrielsson har tidigare i år propagerat mot avskaffande av nämnda lagar på Politikerbloggen.

Federley menar att det enda sexköpslagen åstadkommit är att stilla moralpanikens företrädare och ytterligare marginalisera prostituerade. Han frågar sig varför det är skillnad på prostitution och pornografi. Han säger att trafficking och påtvingad prostitution omfattas av andra lagar, och att sexköpslagen bara slår mot frivillig prostitution.

Schyman dribblar bort sig och pratar om nyliberala vindar, beklagar sig över att allt har blivit handelsvaror, och säger att prostitution inte har med sex att göra – det är en fråga om makt och ångesthantering. Köparen och säljaren söker båda makt genom prostitutionen och det hela passar perfekt i teorin om genuskontraktet. Hon fortsätter med att säga att om sexköpslagen avskaffas, då måste gymnasieutbildningar inom ämnet inrättas och jobb som sexarbetare ska anvisas på Arbetsförmedlingen.

Gabrielsson missar målet helt och tror att frågan handlar om att det skulle vara en rättighet att knulla. Hon fortsätter med att prata om män som hatar kvinnor och undrar om våldtäktslagstiftningen ska rivas upp också. Allt med en proppmätt pekpinneattityd som luktar medeltida prästerskap.

Palm är inte ens på rätt planhalva när hon sätter likhetstecken mellan prostitution och trafficking och säger att sexköp är att köpa sig rätten att kränka en annan människa.

Suck.

Nej, allt behöver inte nödvändigtvis bli handelsvaror för att människor av egen fri vilja tillåts ingå avtal med varandra, avtal som inte rör någon annan eller något annat än de inblandade parterna.

Jo, prostitution har med sex att göra. Det är exakt vad det handlar om. Genom att kriminalisera det skapas däremot andra attityder och helt andra förutsättningar.

Nej, det behövs inga gymnasieutbildningar för sexarbetare, och prostitution ska inte nödvändigtvis förmedlas av Arbetsförmedlingen. Som Blogge nämner, så tvingas du inte söka jobb som t.ex. militär eller porrfilmsaktör för att få behålla a-kassan. Prostituerad faller rimligtvis i samma kategori.

Nej, det är inte en rättighet att knulla. Det är inte heller en rättighet att förväxla prostitution och våldtäkt. Det bör däremot vara en rättighet att få göra vad man vill med sin egen kropp.

Nej, prostitution är inte trafficking, lika lite som lönearbete är slaveri.

Nej, du köper dig inte rätten att kränka en annan människa. Du köper sex. Jag är övertygad om att många tycker att det är mer kränkande att torka bajs och huka sig för slag och utsättas för aggressiva påhopp på demensboenden än att sälja sex. Synen på sexualitet som det heligaste heliga och idén om den oåterkalleliga offerstatusen är två saker som har en tendens att sammanstråla i en högst motbjudande människosyn.

Varför envisas dessa debattörer med att blanda ihop begreppen? Såväl Schyman som Gabrielsson fnyser åt påståenden att sexköpslagen är sprungen ur moralpanik. Ändå osar stora delar av deras resonemang av just detta. Gabrielsson pratar om kvinnans rätt till sin egen kropp som ett argument för sexköpslagen. Det är väl om något ett starkt argument mot lagen.

Dessutom undrar jag hur det kommer sig att pornografi inte anses vara prostitution. Det är ju definitivt fråga om sexuella tjänster mot betalning. Jag betvivlar inte att flertalet av ovanstående debattörer är motståndare till pornografi, men de ser det säkerligen inte som prostitution. Varför inte? För att det sköts som ett vanligt jobb? Med lön och sociala avgifter och.. vänta nu.. J’accuse!

Federleys motion kommer inte väcka gehör. De överbetalda inkompetenta idioter folkvalda som ska ta ställning kommer knappast våga trotsa de inhamrade idéerna om den smutsiga stackars utsatta horan prostituerade som måste gömmas så vi slipper se henne skyddas. Sveriges sexarbetare kommer fortsätta tvingas bedriva sin verksamhet i skydd av mörkret, utan insyn, utan rättigheter. Deras kunder kommer fortsätta att vara brottslingar, och kan därmed – i teorin – lika gärna låta bli att betala och spöa sexarbetaren om denne opponerar sig. De är ju redan brottslingar, så varför inte begå ännu ett brott? Alltså, i teorin – jag vill inte låta påskina att sexköpare är mer oärliga eller våldsamma än någon annan.

Vill vi hjälpa prostituerade – och jag anser att de behöver hjälp just på grund av rådande lagstiftning – så gör vi det bäst genom att legalisera prostitution, lyfta dem till ytan och inkludera dem i samhället, inte genom att förneka dem.

Jag vill inte köpa sex. Jag vill inte sälja sex. Jag har varken lust eller anledning att göra det. Måste det innebära att ingen annan vill det? Eller att det ska vara förbjudet enligt lag? Jag vill inte och behöver inte betala för sex, däremot kan jag eventuellt komma att behöva någon som torkar mitt bajs i framtiden.

Förkväll

oktober 12, 2009

Jag sitter hemma och sjuk med TV4:s Förkväll i bakgrunden.

De tre programledarna Höglund, Ryding och da Silva ställer korkade frågor till gästerna Charlotte Perelli och Micael Bindefeld. Att Elisabet Höglund nått pensionsåldern är smärtsamt uppenbart. I bakgrunden finner vi en skönt manlig kock som lagar mat och en lagom bögig stylist som förnyar en persons utseende. Ett rafflande reportage om folks sämsta felköp av kläder har kittlat mina kräkreflexer. Elin Kling svarar, i egenskap av modeexpert, på tittarnas frågor om mode.

Idag har jag lärt mig att man får blanda guld och silver. Skjut mig.

Den kollektiva skulden

september 2, 2009

I och med den senaste tidens hetsiga diskussion kring Israel, judar och antisemitism har ett antal tankeprocesser satts igång hos mig. Jag har insett hur fantastiskt dålig kunskap jag haft om Israel och judarnas historia, och jag har – efter att ha ägnat historieböcker, tidningsartiklar och blogginlägg alldeles för mycket tid  – insett att det är något som inte riktigt stämmer i hela den här röran.

Låt mig inleda med en korthuggen och förenklad genomgång av området Palestinas historia.

Det tidigaste kända folket där var kanaanéerna, vars civilisation lade grunden till flera idag existerande städer. Sen kom filistéer och hebréer och körde bort dem. Hebréerna (judarna) upprättade kring år 1000 f.Kr. hebreiskt storrike. Josuas bok beskriver hur landet erövrades. Riket delades snabbt i två, Israel och Juda. Femhundra år senare kom babylonierna och lade vantarna på båda dessa. Judarna tvingades till exil i Babylon. Perserna lade strax därefter under sig hela Babylon, under vilkas styre – och religionsfrihet – judarna tilläts återvända till Palestina om de ville eller stanna kvar i Babylon, vilket många gjorde. Detta åtföljdes av att Alexander den store, ett par hundra år senare, lade under sig området, vilket i sin tur följdes av romarnas intåg. Sex-sjuhundra år senare tog muslimska araber över Palestina. På 1600-talet, åter tusen år senare, hamnade det under det Osmanska rikets kontroll.

Arabiska nationalister i Palestina kämpade i början av förra århundradet tillsammans med Storbritannien för att frigöra området från det osmanska väldet. Storbritannien lovade 1915 palestinierna att det skulle bli en oberoende arabisk stat. De erövrade området 1917. Samma år gav den brittiska utrikesministern ett löfte till Chaim Weizmann, som långt senare skulle komma att bli Israels första president, att ett judiskt nationalhem skulle upprättas i Palestina.

Efter första världskriget blev Palestina en internationell zon och ett brittiskt protektorat. Det hade då de senaste två-tretusen åren funnits mellan två och femton procent judar i området (exakt hur stor andel av befolkningen som var judar i området under det hebreiska storriket är för mig oklart). Fler judar flyttade in i området efter första världskriget. De skapade en paramilitär organisation, vilken idag med största sannolikhet skulle ansetts vara en så kallad terroristorganisation, för att slåss mot britter och araber.

Vid andra världskrigets utbrott migrerade allt fler judar till området. 1947 beslutade FN att området skulle delas mellan judar och araber, vilket inte var populärt hos araberna. Då det brittiska mandatet i området upphörde 1948, utropades Israel som en självständig stat. Kringliggande arabiska stater hjälpte palestinierna i ett anfallskrig mot Israel. Israel slog tillbaka och gick vinnande ur striden. Ett stort antal krig mellan Israel och kringliggande länder senare befinner vi oss i detta nu.

Vad vill jag då dra för slutsatser av detta?

Det judiska folket har fram till slutet av första världskriget och Balfourdeklarationen varit en relativt liten och stundtals obefintlig minoritet i området – möjligtvis med undantag för de femhundra år som Israel och Juda existerade – och det enda som stöder att området av hävd är deras är en religiös skrift.

Jag vill dessutom mena att Palestina historiskt inte är jämförbart med kolonier som Australien eller USA, där en ursprungsbefolkning (som i det här fallet då skulle varit judarna) trängts undan, kolonisatörernas befolkning vuxit explosionsartat och den ursprungliga befolkningen plötsligt blivit en minoritet. Jag menar att den judiska befolkningen aldrig varit särskilt närvarande i området, och vid de tillfällen den varit det så är det till följd av att det har varit just judarna som agerat kolonisatörer (missförstå mig rätt här – jag menar självfallet inte att det judiska folket har utgjort en kolonialmakt i ordets moderna betydelse).

Den kollektiva skulden har i frågan Israel/Palestina varit högst uppenbar, i synnerhet efter andra världskriget. Storbritannien agerade efter den då de skrotade sitt löfte till palestinierna och lovade sionisterna ett judiskt hem i Palestina. FN agerade efter den då de godkände delningen av Palestina i två stater.

Vad menar jag med den kollektiva skulden?

Jag avser den kollektiva skuld som hela världen verkar känna till judarna, efter sekel av förföljelse och bespottande, och i synnerhet den skuld som hela världen tycks känna efter Förintelsen.

Den svenska regeringen och riksdagen agerade tydligt enligt teorin om den kollektiva skulden då de – mot den svenska minoritetspråkskommitténs rekommendation – valde att inkludera jiddisch som ett av Sveriges officiella minoritetsspråk.

Det är lätt att anta en proppmätt hållning till det jag skriver, och tycka att jag förminskar judarnas lidande, att jag bagatelliserar den systematiska utrotningen av judar under andra världskriget. Att jag inte förstår den totala utsattheten judarna lider av.

Den är just den proppmättheten som visar exakt det jag vill komma till: judar är inte det enda utsatta folket i världen, eller ens det mest utsatta, även om många gärna vill låta påskina det. Romer, polacker, funktionshindrade och homosexuella hamnade även de i koncentrationslägren. Människor runtom i hela världen har hamnat under kolonialmakternas piskor. Kvinnor lever fortfarande under ett strukturellt patriarkalt förtryck. Homosexuella har förföljts genom alla tider och fortsätter att förföljas.

Med denna proppmätthet i ryggen verkar tydligen det mesta vara kosher. Tusentals år av antisemitism har konstruerat någon slags inbillad ofelbarhet hos Israel. Deras offerstatus har gett dem en slags helgonstatus som i förlängningen gett dem rätt. De har gett sig rätt. Med omvärldens medgivande.

Någon som inte väljer att utnyttja sin offerstatus för att hävda sin rätt, utan i stället använder den för att förstå andras utsatthet är ordförande i Judiska centralrådet, Lena Posner-Körösi. I en undersökning om svenska trossamfunds attityder till vigsel av samkönade par säger hon att ”som judar vet vi vad det innebär att vara utsatta för diskriminering. Då ska vi inte vara de som diskriminerar själva”. Nu är jag förvisso ingen anhängare av den befängda idén att bunta ihop diskriminerade människor till en homogen grupp, och därmed dela upp världen i gott och ont, men det är hursomhelst ett upplyftande uttalande.

Att placera ett helt folk i offerrollen hjälper dem föga. Genom att upprepat likställa judendom med offerstatus hamrar vi in en judisk underordning i folks medvetande.

Det är dags att avskriva skulden nu. Inte för omvärldens skull, utan för judarnas egen.

Reclaim Rosengård for teh win?

augusti 25, 2009

Arrangörerna av spektaklet meddelar på en presskonferens att det var en lyckad tillställning. Intressant att man anser att det är lyckat att vad Motkraft betecknar som meningsmotståndare i själva verket är de människor man utger sig för att representera. Jag skulle snarare kalla det som skedde för en ockupation.

Än mer intressant är hur lite fokus manifestationen/gatufesten faktiskt verkar haft på de faktiska problemen i fråga. Snarare än att behandla bostads- och invandringspolitik så angreps den autonoma anarkistiska rörelsens nemesis, Polisen. Utöver detta angreps fiender som Shell, McDonalds, 7Eleven, Preem, Skånetrafiken, Tandläkarmottagning Rosengårdrosengårdsborna själva och högtiden Ramadan.

Bra jobbat. Det var en sannerligen lyckad tillställning.

Reclaim Rosengård

augusti 23, 2009

I Herrgården i Malmö har Newsec kört flertalet fastigheter i botten. Spaltmeter har skrivits om förfallet. Jag har en vän som bor i ett av problemhusen, och det är ingen höjdare. Newsec är utan tvivel en av Sveriges sämsta fastighetsförvaltare. Utöver detta är Rosengård i stort ett svårt segregerat område. Om det är bra eller dåligt låter jag däremot vara osagt. Större delen av Sverige är segregerat. Alla dessa etniska svenskar, fullständigt avskärmade från allt annat. Det är ett under att landet inte befinner sig i upplösningstillstånd.

Jag önskar att jag kunde säga att Reclaim Rosengård gör en poäng med att det råder stora orättvisor i världen, och slår ett slag för en bättre värld. Dessvärre är det en samling nötter som lagt till sin agenda att använda valfritt offer för att få en ursäkt att kasta sten på polisen.

Det gör mig därför oändligt lycklig att läsa att ett hundratal rosengårdsbor slöt upp för att be trettiotalet inresta aktivister att dra åt helvete. De ville inte se sitt område bli sönderslaget. De ville inte se ett gäng maskerade nittonåringar tillhörande den högljudda dumvänstern tända eld på de bilar som behövs för att forsla folk till jobb och dra in pengar till mat och hyra.

Förnuftet – idiotin: 1 – 0.

Antisemitism, antischmemitism

augusti 21, 2009

Förklara för mig hur en artikel om påstådda israeliska övergrepp mot palestinier har något som helst med antisemitism att göra. Förklara det för mig som om jag vore en fyraåring.

Jag säger inte att det var en bra artikel. Artikeln var spekulativ. Artikeln saknade alla former av belägg för sina påståenden. Artikeln gjorde effektsökande kopplingar mellan Israel och USA såväl explicit (”Rosenbaums matchmaking handlade … om att köpa och sälja njurar från Israel på svarta marknaden”) som implicit (”Allting gick planenligt för den israeliska specialstyrkan. De fimpade cigaretterna, lade ifrån sig Coca-Cola-burkarna och siktade i lugn och ro…”).

Ja, det var väl en ganska meningslös artikel, och dessutom – vem fan inbillar sig att detta inte pågår i alla smutsiga krigszoner runtom i världen? Inget nytt under solen.

Tillåt mig nu reiterera – hur är detta antisemitism?

Om jag hade skrivit om hur människor fått sina organ stulna under folkmordet i Rwanda, hade det betytt att jag ringaktar och smutskastar svarta? Eller afrikaner? Eller hutuer?

Vidare – det kanske är jag som är hopplöst oinsatt i fördomar om judar, men hur kan det komma sig att hela världen plötsligt pratar om den allra vanligaste myten om juden som tömmer icke-judarna på blod? Jag som i min dumhet trodde att den, i västvärlden, vanligaste myten var den om den girige juden som tillsammans med andra judar söker världsherravälde. Men okej. Det är klart att alla som läste Aftonbladet direkt tänkte på det här med åderlåtningen och kände att de ogillar blodtörstande judar när de läste Boströms artikel. Det var effekten av artikeln. Såklart.

När ska Israel och judar sluta se sig själva som offer? När ska resten av världen sluta se dem som offer? Vi kan inte envisas med att peka på förintelsen och säga app-app-app så fort någon har en beef med judar eller israeler. Det är dags att ta av stödhjulen och växa upp nu.

Jag brukar säga att jag önskar att Carl Bildt inte var på fel sida av den politiska skalan, för han är fullständigt lysande, och så även i denna röra. Någon annan jag inte kan få nog av, sen jag nyligen upptäckte henne, är Anna Ekelund, som också uttalat sig i frågan.

Festivalfrihet

augusti 21, 2009

Det är, tack och lov, Malmöfestivalens sista dag idag. Ett spektakel som jag alltid avskytt, men aldrig kunnat avfärda helt, då det alltid varit väldigt många bra konserter.

I år har konsertutbudet, och festivalen i stort, krympt. Åtminstone som jag upplevt det. Jag uppskattar absolut att jag inte i samma utsträckning behöver slåss med feta förortsgothare, jonglerande clowner och understimulerade högstadiekids när jag går till och från jobbet. Däremot är det väldigt tråkigt att kulturutbudet verkar decimerats. Jag har inte grävt så mycket i det, men jag gissar att Alliansen ligger bakom detta.

Det tidigare näst intill sinnessjukt bra musikprogrammet med temadagar för olika genrer, ett helt område för hiphopkidsen, en vackert belägen dansbana för de som gillar sånt, filmtält, ordtält, med mera – var är allt detta? Är det jag som inte läst programmet ordentligt (webbversionen av festivalprogrammet är för övrigt under all kritik – lycka till att hitta något där)?

Jag hittar tyvärr inte artikeln, men en malmöpolitiker sa efter föregående festival att malmöiter inte uppskattar festivalen, utan att de enda som bryr sig är människor från kranskommuner som kommer in och äter älgkebab, och att hon därför anser att festivalen bör läggas ned. Hade verkligheten varit sådan, då hade jag hållt med henne – varför ska Malmö ha en festival dit folk bara svärmar för att äta bakteriehärder och köpa drömfångare? Nu vet ju alla, utom kulturfientliga människor och sura pensionärer, att festivalen de senaste åren har uppskattats för sitt breda utbud.

Vad kan vi då dra för slutsats av detta? Politiker vill lägga ned festivalen på grund av bristande intresse. Intresset är inte bristande. Hur löser de detta? Försämra festivalen till den grad att det enda som återstår är en scen med NRJ-artister, dålig mat, försäljning av undermåligt silver och ett gäng förortsfetton som uppskattar det. Plötsligt finns det ingen anledning att ha kvar festivalen. De snåla högersvinen har vunnit igen. Årets Malmöfestival är inte förnyad, den är första steget mot en nedläggning.

Är det så att det saknas pengar, så kunde jag gärna sluppit fittrosen i Folkets park och i stället lagt de, vad jag förstått, tre miljoner den kostade på att låta Björn Ranelid och Bruno K Öijer ordbajsa ikapp i något kulturelitistiskt spektakel på festivalen.

Avslutningsvis måste jag nämna knallarna! Denna fantastiskt verklighetsfrånvända grupp av affärsidkare som försöker skylla minskad försäljning på dålig placering av marknadsgatan. Har de aldrig funderat över vad de egentligen sitter och säljer? Drömfångare, t-shirts med tokiga motiv, fotbollströjor, indianfjädrar, snusdosehölster, lakritsremmar och – sist men definitivt inte minst – silversmycken.

Anledningen till att de säljer mindre i år är – förutom den uppenbara, att festivalen lockat mindre folk – att människor nu måste söka sig till dem aningen mer aktivt, eftersom de inte fyller upp hela gågatan genom city. Deras försäljning bygger på impulsköp. Vissa impulsköper kanske som en form av tröstätande för att stå ut med ångesten av att befinna sig på festivalen, men de flesta handlar antagligen av den enkla anledningen att de saknar smak, är fulla eller är lite dumma i huvudet.

Frågan som kvarstår är nu varför i helvete jag igår kom hem från festivalen med en kudde med broderat motiv föreställande en Lord Nelson-liknande dalmatiner med hatt och jacka?