Archive for september, 2009

Den kollektiva skulden

september 2, 2009

I och med den senaste tidens hetsiga diskussion kring Israel, judar och antisemitism har ett antal tankeprocesser satts igång hos mig. Jag har insett hur fantastiskt dålig kunskap jag haft om Israel och judarnas historia, och jag har – efter att ha ägnat historieböcker, tidningsartiklar och blogginlägg alldeles för mycket tid  – insett att det är något som inte riktigt stämmer i hela den här röran.

Låt mig inleda med en korthuggen och förenklad genomgång av området Palestinas historia.

Det tidigaste kända folket där var kanaanéerna, vars civilisation lade grunden till flera idag existerande städer. Sen kom filistéer och hebréer och körde bort dem. Hebréerna (judarna) upprättade kring år 1000 f.Kr. hebreiskt storrike. Josuas bok beskriver hur landet erövrades. Riket delades snabbt i två, Israel och Juda. Femhundra år senare kom babylonierna och lade vantarna på båda dessa. Judarna tvingades till exil i Babylon. Perserna lade strax därefter under sig hela Babylon, under vilkas styre – och religionsfrihet – judarna tilläts återvända till Palestina om de ville eller stanna kvar i Babylon, vilket många gjorde. Detta åtföljdes av att Alexander den store, ett par hundra år senare, lade under sig området, vilket i sin tur följdes av romarnas intåg. Sex-sjuhundra år senare tog muslimska araber över Palestina. På 1600-talet, åter tusen år senare, hamnade det under det Osmanska rikets kontroll.

Arabiska nationalister i Palestina kämpade i början av förra århundradet tillsammans med Storbritannien för att frigöra området från det osmanska väldet. Storbritannien lovade 1915 palestinierna att det skulle bli en oberoende arabisk stat. De erövrade området 1917. Samma år gav den brittiska utrikesministern ett löfte till Chaim Weizmann, som långt senare skulle komma att bli Israels första president, att ett judiskt nationalhem skulle upprättas i Palestina.

Efter första världskriget blev Palestina en internationell zon och ett brittiskt protektorat. Det hade då de senaste två-tretusen åren funnits mellan två och femton procent judar i området (exakt hur stor andel av befolkningen som var judar i området under det hebreiska storriket är för mig oklart). Fler judar flyttade in i området efter första världskriget. De skapade en paramilitär organisation, vilken idag med största sannolikhet skulle ansetts vara en så kallad terroristorganisation, för att slåss mot britter och araber.

Vid andra världskrigets utbrott migrerade allt fler judar till området. 1947 beslutade FN att området skulle delas mellan judar och araber, vilket inte var populärt hos araberna. Då det brittiska mandatet i området upphörde 1948, utropades Israel som en självständig stat. Kringliggande arabiska stater hjälpte palestinierna i ett anfallskrig mot Israel. Israel slog tillbaka och gick vinnande ur striden. Ett stort antal krig mellan Israel och kringliggande länder senare befinner vi oss i detta nu.

Vad vill jag då dra för slutsatser av detta?

Det judiska folket har fram till slutet av första världskriget och Balfourdeklarationen varit en relativt liten och stundtals obefintlig minoritet i området – möjligtvis med undantag för de femhundra år som Israel och Juda existerade – och det enda som stöder att området av hävd är deras är en religiös skrift.

Jag vill dessutom mena att Palestina historiskt inte är jämförbart med kolonier som Australien eller USA, där en ursprungsbefolkning (som i det här fallet då skulle varit judarna) trängts undan, kolonisatörernas befolkning vuxit explosionsartat och den ursprungliga befolkningen plötsligt blivit en minoritet. Jag menar att den judiska befolkningen aldrig varit särskilt närvarande i området, och vid de tillfällen den varit det så är det till följd av att det har varit just judarna som agerat kolonisatörer (missförstå mig rätt här – jag menar självfallet inte att det judiska folket har utgjort en kolonialmakt i ordets moderna betydelse).

Den kollektiva skulden har i frågan Israel/Palestina varit högst uppenbar, i synnerhet efter andra världskriget. Storbritannien agerade efter den då de skrotade sitt löfte till palestinierna och lovade sionisterna ett judiskt hem i Palestina. FN agerade efter den då de godkände delningen av Palestina i två stater.

Vad menar jag med den kollektiva skulden?

Jag avser den kollektiva skuld som hela världen verkar känna till judarna, efter sekel av förföljelse och bespottande, och i synnerhet den skuld som hela världen tycks känna efter Förintelsen.

Den svenska regeringen och riksdagen agerade tydligt enligt teorin om den kollektiva skulden då de – mot den svenska minoritetspråkskommitténs rekommendation – valde att inkludera jiddisch som ett av Sveriges officiella minoritetsspråk.

Det är lätt att anta en proppmätt hållning till det jag skriver, och tycka att jag förminskar judarnas lidande, att jag bagatelliserar den systematiska utrotningen av judar under andra världskriget. Att jag inte förstår den totala utsattheten judarna lider av.

Den är just den proppmättheten som visar exakt det jag vill komma till: judar är inte det enda utsatta folket i världen, eller ens det mest utsatta, även om många gärna vill låta påskina det. Romer, polacker, funktionshindrade och homosexuella hamnade även de i koncentrationslägren. Människor runtom i hela världen har hamnat under kolonialmakternas piskor. Kvinnor lever fortfarande under ett strukturellt patriarkalt förtryck. Homosexuella har förföljts genom alla tider och fortsätter att förföljas.

Med denna proppmätthet i ryggen verkar tydligen det mesta vara kosher. Tusentals år av antisemitism har konstruerat någon slags inbillad ofelbarhet hos Israel. Deras offerstatus har gett dem en slags helgonstatus som i förlängningen gett dem rätt. De har gett sig rätt. Med omvärldens medgivande.

Någon som inte väljer att utnyttja sin offerstatus för att hävda sin rätt, utan i stället använder den för att förstå andras utsatthet är ordförande i Judiska centralrådet, Lena Posner-Körösi. I en undersökning om svenska trossamfunds attityder till vigsel av samkönade par säger hon att ”som judar vet vi vad det innebär att vara utsatta för diskriminering. Då ska vi inte vara de som diskriminerar själva”. Nu är jag förvisso ingen anhängare av den befängda idén att bunta ihop diskriminerade människor till en homogen grupp, och därmed dela upp världen i gott och ont, men det är hursomhelst ett upplyftande uttalande.

Att placera ett helt folk i offerrollen hjälper dem föga. Genom att upprepat likställa judendom med offerstatus hamrar vi in en judisk underordning i folks medvetande.

Det är dags att avskriva skulden nu. Inte för omvärldens skull, utan för judarnas egen.

Annonser