Jag låter allt gammalt ligga kvar här, men det jag skriver i fortsättningen hamnar i mina nya hoods.

Öh. Va?

Först 64 sidor nischad tidning, sen fyra sidor om nåt mobboffer. Fyra sidor inklusive bilder. Sisådär en sida text. Var det kanske en tjej som har något med modebranschen att göra, tänkte jag. Det kunde ju förklara saken. Näpp, hon pluggar till behandlingsassistent i nån håla och ses högst oglamouröst rulta fram med sin hund på bilderna.

Alltså.. varför? Vem tror de att de lurar? Har de något stöd eller bidrag som kräver att de har fem procent icke-mode i varje nummer? Vad är dealen? Seriöst! Jag blir provocerad.

Lika provocerad blir jag av att det jävla stolpskottet Annika Marklund, som är krönikör i nämnda bilaga, fått nån slags låsning på sitt plommonträd på hustomten. Nu får det vara färdigtjatat. Vi fattar. Du har köpt ett hus. Där finns en hästhage och ett plommonträd. Grattis. Du kan nu åtnjuta lyxen att kratta mosade plommon från gräsmattan medan lukten av djurbajs kittlar näsborrarna.

Vad påstås nu dessa nya rafflande siffror säga? Jo, huvudsakligen nämns två saker: att endast sex promille av låginkomsttagarna och en procent av medelinkomsttagarna använder RUT, samt att en tredjedel av avdragen görs av människor med en inkomst på över 50 000 per månad.

Summan av kardemumman ska alltså vara att det bara är höginkomsttagare som gör RUT-avdrag.

Låt mig sammanfatta alla siffror.

Totalt 91 000 personer har under 2008 gjort avdrag för 439,7 miljoner.

En femtedel av avdragen, 85,4 miljoner, har gjorts av dem med månadsinkomster mellan 3 300 och 19 900 kronor, vilka anses vara låginkomsttagare. Av totalt 3,6 miljoner låginkomsttagare har 28 000, eller åtta promille, gjort avdrag. Dessa utgör ungefär en tredjedel av det totala antalet personer som gjort avdrag.

Nästan hälften av avdragen, 200,5 miljoner, har gjorts av dem med månadsinkomster mellan 20 000 och 50 000 kronor, vilka anses vara medelinkomsttagare. Av totalt 3 miljoner medelinkomsttagare har 44 000, eller 1,5 procent, gjort avdrag. Dessa utgör nästan hälften av det totala antalet personer som gjort avdrag.

En tredjedel av avdragen, 153,8 miljoner, har gjorts av människor med en månadsinkomst på över 50 000 kronor, vilka anses vara höginkomsttagare. Av totalt 200 000 höginkomsttagare har 19 000, eller 9,5 procent, gjort avdrag. Dessa utgör cirka en femtedel av det totala antalet personer som gjort avdrag.

Värt att notera är att alla dessa siffror tycks räkna med personer från sexton år och uppåt, vilket knappast känns särskilt relevant i sammanhanget. Tjugo år och uppåt hade antagligen varit mer rättvisande.

Jag frågar mig nu hur i hela fridens namn man kan komma till slutsatsen att det främst är höginkomsttagare som gör RUT-avdrag när det i själva verket är medelinkomsttagarna som står för hälften av avdragen, såväl till antal som omfattning.

Jag frågar mig också vilka snillen som ljugit ihop rapporteringen av SCB:s nya siffror. Att först belysa de promille av låginkomsttagarna som använder avdraget och i nästa andetag nämna den tredjedel av avdragen som görs av höginkomsttagarna är inget annat än dumheter. Det förmedlar en falsk bild av verkligheten, uppbackad av statistiska underlag vilka inte har något egentligt inbördes förhållande till varandra. Den ena siffran talar om mängd av folkgrupp som gör avdrag. den andra talar om mängd av avdragen som görs av en folkgrupp.

Snälla tidningar och journalister och politiker – citera inte SCB om ni inte förstår hur ni ska använda siffrorna. Eller är det kanske det ni gör?

Uppdatering 2010-03-15 13:06: lade till ett förtydligande kring promillen och tredjedelar i näst sista stycket.

För knappt ett år sen lanserade Malmö sin redan då hopplöst ofräcka satsning på Second Life. Åttahundratusen blänkande enkronor från EU och några hundratusen från egen ficka hade sett till att tidernas mest inaktuella IT-satsning fick se dagens ljus, och att den skulle få leva och frodas med alla sina obefintliga besökare. Tills nu.

Malmö lämnar Second Life.

Kvar blir ett gapande hål i våra hjärtan, vilket måste fyllas med något nytt, fräscht. Något som ligger i tiden. Något som andas framtid.

Moonboots.

Uppdatering: Såg precis att Oscar Swartz kommenterat händelsen med lite intressant bakgrundsinformation.

Vad jag däremot vill skriva om är Amelia Adamo, hennes begränsade kapacitet att förstå att åldersrasism knappast är ett giltigt ord, samt först och främst hennes försök att slå in det fullkomligt vedervärdiga ordet mappie – och därmed sin tidskrift M-magasin – i folks medvetanden.

Jag vet att det knappast är sprängstoff jag skriver om, Vassa Eggen skrev om det redan för fyra år sen, men jag har faktiskt fullständigt missat det här. Det är kanske inte så konstigt att jag missat det, då jag inte kan minnas att jag hört någon överhuvudtaget, utom just Adamo och hennes tidning för gamla skrynkel med bristande självförtroende, använda uttrycket mappie.

M-magasin skriver att ”Mappie står för Mature Affluent Pioneering People. Översatt till svenska blir det Mogna Attraktiva Pionjärer”. Det kanske skulle varit en bra idé att öppna ordboken först. Det blir det ju faktiskt inte alls.

Plötsligt insåg jag varför Adamo pratar om åldersrasism. Steget från ett påhittat ord till nästa är väl kanske inte så långt.

Alexander Bard och Jan Söderqvist jobbar hårt på att provocera Socialdemokraterna och Folkhemmet.
Tummen upp! Skönt att se någon sticka en kniv i ryggen på Folkhemmet – vårt stolta svenska exempel på elitistiskt toppstyrd, folkföraktande, kollektivistisk likriktning och millimeterrättvisa.

Roland Poirier Martinsson jobbar hårt på att provocera feminister i allmänhet och könsmaktsordningsförsvarare i synnerhet.
Tummen upp! Feminismen har dragit på sig tillräckligt många gula och röda kort för att i mångt och mycket ha diskvalificerat sig själv från debatten. Feministisk teori, eller åtminstone många prominenta feminister, verkar ha glömt att de beskriver verkligheten, inte skapar den. Tiden har kommit då man måste inse att de axiom man byggt sina teorier på inte håller vatten.

Tack vare detta fick jag bevittna fyra blekfeta småstadstjejer som beställt hem en runkshow. De hade klätt upp sig, gjort snittar och ställt fram en papperskorg av plast som mannen skulle få komma i. Mycket glamoröst.

Mannen dök upp och tjejerna bänkade sig i de illa matchade sofforna och inväntade föreställningen med öl och tilltugg i högsta hugg. Ut kommer en slöjbeklädd man som klumpigt klär av sig och blottar såväl ölmage som kärleksspjut. Han sätter igång och fyrtiofem sekunder senare kommer han, som efterfrågat, i en vit halvgenomskinlig papperskorg av plast.

Jag vill ha den senaste halvtimmen av mitt liv tillbaka. Eller vill jag det?

I Rädda Barnens grafiska profil ingår typsnittet Gill Sans, vilket skapades av Eric Gill som utöver att rita typsnitt ägnade sig åt tidelag, incest och sexuella övergrepp på sina barn. Rädda Barnen meddelar att detta är olyckligt och att de ämnar ändra sin grafiska profil och sluta använda Gill Sans. Till vilken nytta? En ny grafisk profil kommer bara få mig att, varje gång jag ser den, tänka på det här spektaklet och inget annat.

Alltså. Adolf Hitler är ansvarig för VW-bubblan, Michael Jackson förgrep sig eventuellt på barn, R Kelly gjorde det med största sannolikhet, IBM sålde databehandlingsmaskiner till Tyskland på trettio- och fyrtiotalet.

Lyfter jag på ögonbrynet om jag ser en IBM-anställd kliva ur en VW med Thriller i hörlurarna? Nej.

Moralpaniken-verkligheten, 1-0.